Man blir generös med snus. Så hette det i reklamen en gång i tiden och inte kändes det som någon större uppoffring att bjuda på en prilla när snusdosan kostade under en krona. Det var priset när jag själv började snusa mera regelbundet i mitten av det bekymmerslösa 1960-talet. På den tiden var jag fortfarande var bosatt och verksam i Stockholm.

Snusdosan följde naturligtvis med mig när jag i slutet av 1969 flyttade till Dalarna och träffade nya kompisar, många av dem naturligtvis snusare. En granne som var ambulansförare var inte bara snusare, han var dessutom ekonomisk och lärde mig köpa snus i paket, en form av storköp som sänkte snuspriset ytterligare.

Amulansföraren försåg mig även med snussprutor så att man inte behövde smutsa ner fingrarna när man la in eller tog ut en prilla.

Åren gick och snusandet var en given del av de dagliga aktiviteterna.

Ingen klagade vad jag minns, i alla fall inte hustrun som stod mig närmast. En vanlig effekt av regelbundet snusande var att man fick en så kallad snusgrop i tandköttet innanför överläppen. Det var på den plats prillan oftast placerades och snusgropen var en ofarlig bieffekt. I alla fall vad jag trott och inbillat mig. Med tiden började jag ändå fundera om det var snuset eller jag själv som bestämde att det regelbundet skulle stoppas in en prilla. Det var jag själv som vann den kampen och försök skulle göras att befria mig från snus. Vid ett tillfälle hade jag hållit uppe någon eller några veckor när jag besökte min svåger i Råhällan norr om Gävle.

Jag var där några dagar och eftersom både svågern och hans son snusade låg det dosor överallt i huset. Jag var dock ståndaktig och nallade ingenting, men när jag åkte hem till Dalarna stannade jag vid första butik och köpte en dosa. Så sprack det även det försöket att befria mig från snus.

Ett annat lämpligt tillfälle att göra mig av med snusberoende var 1983 när jag tillsammans med fru och svärföräldrar gjorde en amerikaresa under ett antal veckor. Vid besök i San Diego gick vi in i en presentshop och där, högt upp på en hylla, sig jag någonting jag tyckte mig känna igen. Det var en dosa med danskt snus, torrt och smaklöst men det bäddade för ett nytt återfall.

Under upprepade försök att under årens lopp befria mig från snuset har fiberhavregryn fått tjänstgöra som surrogat till snuset. Tokigt har min närmaste omgivning sagt när jag hållit på och pulat med havregrynen. Själv har jag inte brytt mig, förvissad om att någon gång ändå lyckas befria mig från snuset. Det var snubblande nära den gången jag var satt att bevaka, tror det var Dalregementets kamratförenings träff på Hemvärnsgården i Älvdalen.

Jag satt längst fram med officerare både till höger och vänster. Det var tal av majoren Casimir Laurin och det sista jag gjorde innan jag tog plats var att lägga in en prilla. Det skulle jag aldrig ha gjort för major Laurin slutade aldrig att tala. Medan han fortsatte att älta sina kungörelser fylldes min mun med salivblandat snus. Att spotta snus bland alla stjärnbeprydda herrar lät sig inte göras så det var bara att invänta att major Laurin skulle sluta och få sin applåd för talet. När så skedde reste jag mig snabbt för att försvinna och spotta snus. Då stegade överste Sven Perfors fram för att hälsa på mig. Perfors var chef för skjutfältet i Trängslet. Nu var loppet kört och det var bara att svälja sörjan jag hade i munnen. Tror inte överste Perfors tyckte jag såg särskilt munter ut vid handskakningen.

Det finns mängder av snussorter och det finns lössnus och snus i påsar. Snus är sedan 1992 förbjudet i EU men i samband med att Sverige blev medlem i EU fick Sverige ett undantag under förutsättning att man inte exporterar snus till andra EU-länder.

Sedan dess har det på EU-nivå gjorts flera försök att stoppa det svenska snuset. Löjligt har jag tyckt tillsammans med andra snusare. Snuset är en ganska harmlös drog om vi får kalla den så men, den är beroendeframkallande och svår att befria sig ifrån.

För min egen del fick jag en avgörande kick av kollegan och spelmannen Hans Bohm när han 2009 hade lagt in sin sista prilla och förkunnade att det var slutsnusat. Spelmannen angav tonen och jag skickade sista dosan i papperskorgen.

På den vägen är det alltjämt efter 45 år som snusare.