”Se nu till att googla i tid, så att ni är redo att sjunga med i första versen av Kungssången!”

Ingen kan säga att konferencieren och tidigare radioprataren i P4 Mats Ingels inte försökte. Men utfallet blev lamt.

Jag stod i publikhavet ganska nära den kungliga gräddhyllan, omringad av hundratals människor, och kunde höra landshövding Helena Höij klämma i tappert vid kungens sida.

Timmen innan kortegen mot Stora torget i Falun höjde Säpo och Försvarsmakten terrorhotsnivån från tre till fyra på den femgradiga skalan. Säkerhetspådraget var enormt, men diskret, inget som störde folkfesten.

För folkfest var det. Trots att torget kokade i den sent infunna sommarvärmen trängdes människor för att ta en bild av kungen och drottningen.

Det som sades då?

Landshövdingen talade kort och korrekt, ämbetsmannamässigt, och välkomnade kungaparet till Dalarna.

Kungen berömde det vackra torget (denna sommar utan stora uteserveringar), talade om skogens betydelse – och sina Vasalopp. Han kostade också på sig konstaterandet att dalahästen ”kanske till och med” blivit en symbol för Sverige. (Så klart en underdrift.)

I det bästa avsnittet blev han personlig, talade om hur 50 år är en väldigt lång tid – men samtidigt en kort. Att livet går fort.

Många hummade instämmande.

Avslutningen var folklig:

– Tack, lycka till och ha det bra!

Sammanfattningsvis: Inget att förarga sig över.

Den som tog ut svängarna var Faluns kommunalråd Liza Lundberg (S). Hon höll ett långt hyllningstal – till Dalarna!

Ja, vad skulle hon göra? Hennes parti vill ju avskaffa monarkin...

Men talet var riktigt bra! Inte minst markeringen att kungens beslut att låta kronprinsessan Victoria gifta sig med Daniel Westling från Ockelbo var nödvändigt för att behålla den folkliga förankringen.

– Jag tror att populariteten för kungafamiljen handlar om att vi ser likheten snarare än olikheten. Den glamorösa inramningen till trots känner vi igen oss, sa Lundberg i ett intressant avsnitt.

Så är det, många känner igen sig. Det är också precis vad hovet vill att vi ska göra. Därför måste vi skilja på individer och statsskick.

Det finns starka skäl att visa respekt för Carl Gustaf Bernadotte efter 50 år på tronen. Ja, till och med lite tacksamhet.

Då han ärvt uppdraget vet ingen annan svensk hur det är att vara kung. Men vi kan föreställa oss de uppoffringar det måste innebära.

Tänk att ge upp nästan hela privatlivet, inte få forma sin egen livsbana. Att i varje läge tvingas väga orden på guldvåg.

I formell mening har kungen inte ens religionsfrihet.

Tänk därtill att veta att ens barn ska leva under samma begränsningar. Det måste, trots alla slott, vara förenat med en viss sorg.

Jag har alltid varit republikan.

Det har ingenting med kungen att göra.

Jag kommer inte att bli mindre republikan om Victoria blir en ”bättre” statschef, vilket många säger sig tro och hoppas, när de redogör för sin acceptans av monarkin.

Inte heller är jag republikan för att kungahuset årligen kvitterar ut 150 miljoner kronor från skattebetalarna i apanage (även om det får blodet att koka).

Det statliga ”underhållet” stannar förresten inte där, utan Statens fastighetsverk utför också tjänster för kungen och hans familj, till ett okänt värde. Kungen ”disponerar” också 350 (!) bostäder som han använder för att belöna personer i sin närhet. En upprörande ordning som nyligen beskrevs i ett inslag i SVT Uppdrag granskning som i sig var värt varenda krona av public service-avgiften.

Än i dag vet ingen exakt hur mycket kungahuset kostar skattebetalarna. Men det är alltså inte därför jag är republikan.

Jag är det för att vissa saker är rätt – och att andra är fel.

Ämbetet som Sveriges statschef ska inte gå i arv.

Inga offentliga uppdrag ska det.

Jag väljer en impopulär president framför en populär kung eller drottning alla dagar i veckan.

Men Carl Gustaf Bernadotte har spelat sin roll i det statsskick vi har nu. Tack för dina 50 år som kung!

Det är inte personen som är problemet.

Det är monarkin.

I dag var en utmärkt dag att bli republikan.

I morgon är också det.