Under sin dalaresa besökte kungen Dalarnas museum och den utställning som nu visas med anledning av hans 50 år på tronen.

Märkbart irriterad muttrade kungen över att det saknades årtal vid fotografierna. Varför? undrade han.

En rimlig invändning. Men det finns en viktigare fråga: Hur blev kungens jubileum alls en utställning på vårt länsmuseum?

Ledarredaktionen har sökt svaret genom kontakt med ansvariga på museet.

Så här gick det till:

Hovet skickade en ”uppmaning” till alla länsstyrelser om att uppmärksamma kungens 50 år på tronen. Hovet skickade även 14 noga utvalda bilder. Sedan var det möjligt att göra lokala tillägg.

Efter hovets uppmaning bad länsstyrelsen Dalarnas museum om att vara ”bollplank gällande utställningsarbetet”. I ett tidigt skede fanns planer på att visa bilderna utomhus, men utställningen förlades i stället till museet. Enligt museet var ett avgörande skäl att det ”var kort om tid”.

Parterna enades om en ”arbetsfördelning” där ”länsstyrelsen gjort urvalet av (lokala) bilder” och museet ”står för lokal, hängning och öppethållande/visning”.

Men är det verkligen självklart med en utställning i Falun bara för att hovet vill det? Regering och riksdag har förvisso beslutat om att hedra kungen med en extrainsatt flaggdag, men här hänvisas alltså uttryckligen till hovet.

Rimligen borde någon på museet också ha ifrågasatt förutsättningarna: att hovet valt bilderna – och bara 14 stycken! Under vilka andra omständigheter skulle sådana förutsättningar accepteras?

Enligt museilagens femte paragraf har chefen ett ”bestämmande inflytande” över vad en institution som länsmuseet ska visa. Staten är inte museets huvudman, och naturligtvis inte heller hovet. Alla försök till sådan styrning bör, hur artigt det än sker, betraktas skeptiskt.

Inget annat än verkshöjd ska styra och ”armlängds avstånd” ska råda.

Få som ser utställningen om kungens 50 år på tronen kommer tycka att den är viktig för just Dalarnas museum.

Museiledningen borde också ha frågat sig om det verkligen är motiverat att ge hovets bilder den kvalitetsstämpel och betydelse som en långvarig utställning på Dalarnas museum faktiskt ger.

En avgörande fråga är: Hade utställningen blivit till utan hovets ”uppmaning” och länsstyrelsens initiativ?

Med stor säkerhet är svaret nej.

Och hur förenligt med principen om ”armlängds avstånd” är det egentligen att låta länsstyrelsen kurera sin egen utställning, genom att själva välja lokala bilder? Länsstyrelsen tog också fram foldern.

Ska museet, under några som helst omständigheter, bara vara en ”lokalhållare”?

Att länsstyrelsen, statens förlängda arm i Dalarna, agerar på hovets uppmaning är en sak. Kungen är Sveriges statschef.

Men en modigare museiledning hade bara sagt ”tack, men nej tack” och gett några goda råd på vägen.

Hovets tillrättalagda bild av kungahuset hade kunnat visas i länsstyrelsens lokaler i stället.

Gabriel Ehrling Perers

Jens Runnberg