Tidningens ledarsida upprörs över att Dalarnas museum saknar vad man menar är mod att stå emot påtryckningar från staten och Hovet att visa den populära fotoutställning som uppmärksammar att vår monark har suttit 50 år på tronen. Ledartexten kopplar samman museets val att visa denna utställning med det man brukar kalla för brott mot principen om armlängds avstånd.

Låt mig vara övertydlig: Som museichef sällar jag mig till frontlinjen i försvaret av den principen. Den är helt central i förutsättningarna för fri åsiktsbildning och behöver försvaras i varje läge när den hotas att reduceras till en floskel. För den som vill läsa mer om min och Dalarnas museums hållning i frågan hänvisar jag till en text som är publicerad på museets hemsida.

Nu bidrar ledarsidan med ännu en dimbank kring armlängdsprincipens oerhörda betydelse, ännu en begreppsförvirrande komplexitet som gör att det blir hart när omöjligt att få gehör för en bred diskussion om principens kärna. Nyss reducerades frågan om armlängds avstånd till huruvida man är för eller emot att dragqueens läser sagor för barn. Nu vill ledarsidan exemplifiera med museets samarbete med statliga aktörer om en rätt harmlös men av många uppskattad aktuell händelse i samhället.

För om vi tvättar bort den ideologiska och från dagspolitiken så irrelevanta kampen mellan rojalister och republikaner från utställningen om en statsskickskopplad födelsedag, är det varken mer eller mindre det som museets utställningssamarbete handlar om. Det är inte ett exempel på när principen om att hålla politikens klåfingrighet borta från kulturen är satt ur spel.

I Sverige har vi det statsskick vi har. Man kan tycka vad man vill om det, men det är tills vidare och under överskådlig tid ett obestridligt faktum. Eftersom statsskicket har med konstitutionen att göra är det inte en politisk fråga jämförbar med, säg, integrationspolitiken, synen på utformningen av offentlig konst, litteraturkanon, förhållningssättet till HBTQ-personers utrymme i kulturen och skolans och forskningens villkor och kvalitet. För att nämna några exempel på där grova övertramp nyligen gjorts.

Det är faktiskt märkligt att museets lilla utställning om ett konstitutionellt faktum kan blandas ihop på det sättet. Ska man då också ifrågasätta att museet samarbetade med staten när utställningen som firade vår demokrati härom året sattes upp?! Även den med en konstitutionell koppling.

Jag kan förstå att man som republikan hetsar upp sig av allt som i positiva toner beskriver kungahuset, att det är en nagel i ögat och kan uppfattas som propaganda. Så kan väl också en antidemokrat se på museets engagemang för den fria demokratin. Eller en reaktionär betrakta att museet vinnlägger sig om att se på sin breda målgrupp som att alla har ett lika värde.

Statsskicket ska förstås diskuteras både ur principiell synvinkel och i en politisk agenda. Jag delar åsikten att den debatten är viktig och upplysande. Någon kanske minns att vi för en tid sedan, utifrån Gustav Vasa-perspektivet (såsom det kulturhistoriska museum vi är), problematiserade kungamaktens utövande och inflytande i en utställning. Men låt oss inte göra frågan om principen om armlängds avstånd till kulturen onödigt komplicerad eller opak. Den är komplex nog, vilket tyvärr gör att den sällan får det djuplodande mediautrymme den förtjänar. Paradoxalt nog bidrar ledarsidan nu till att surra till det ytterligare.

När man väl uppmärksammar saken silar man mygg och sväljer kameler. Det tjänar verkligen inte det fria ordet och den fria kulturen något på. Låt oss därför inte baka ihop samarbeten med statsmakterna om sakförhållanden i vårt land, som det hör till vanligheten att ett länsmuseum uppmärksammar då och då, med sådan politisk styrning som är direkt skadlig och hotande för den fria kulturen och därmed den fria åsiktsbildningen. Låt oss istället förena krafterna mot det slags politisk styrning som direkt skadar och hotar det fria samhället.

Frågan om republik eller monarki har visserligen demokratiska och kulturella signalvärden och är som sådan både intressant och relevant. Men det rör sig faktiskt inte om ett mer akut hot mot ett sunt samhällsklimat, vilket andra synbara tendenser till politisk kulturstyrning gör.

Christer Björklund

Landsantikvarie, länsmuseichef

LÄS MER: Gabriel Ehrling Perers: Alla ser att hänger en kungahyllning på museet