Så var frågan om koranbränningar åter på tapeten. Även om förra sommarens koranbränningar i Ölandsparken i Falun och vid Jussi Björlings torg i Borlänge nog gick många förbi så verkar företeelsen knappast försvinna. Inte minst fortsätter den att väcka reaktioner både på hemmaplan och internationellt.

Vad gäller hemmaplan så har nu både Liberalernas Carl B Hamilton och nu senast Kristdemokraternas partiledare Ebba Busch trasslat in sig när de kommenterat utvecklingen.

Ebba Busch har gjort sig känd som en partiledare med fäbless för slagkraftiga uttryck. Det har varit allt ifrån en falukorv som ett uttryck för tuffare ekonomiska vardagsvillkor till att prata om ”det svenska hjärtlandet” eller fråga varför ”poliserna inte sköt skarpt”. Hennes kommentarer om koranbränningarna i sitt senaste sommartal har åter fått diskussionen att gå i taket.

Låt mig ge ett par exempel: Bush menar dels att muslimer behöver ”vända andra kinden till”, vilket kan tolkas som att detta är något muslimer sällan gör. Man kan också stilla undra om ett uttryck från Jesu bergspredikan är särskilt väl valt i sammanhanget.

Men det är Bushs kritik av argument för att förbjuda koranbränningar som gett upphov till störst upprördhet. Hon tror inte på krav på att förbjuda koranbränningar av hänsyn till känslor av kränkthet hos en religiös grupp, detta eftersom satir mot kristna inte möter samma förståelse.

Jag har följt debatten om koranbränningar med stort intresse och ibland magont. För mig blir det riktigt problematiskt när Busch raskt fortsätter sin utläggning med att fråga: ”Var var alla ni som nu påstår sig värna troende människors känslor den 21 november 2007 när SVT på bästa sändningstid förnedrade Kristus”.

Här refererar Busch till en satirpjäs av humorgruppen Grotesco.

Då låter det inte längre som att satir och kritik är något som behöver tålas, inte så mycket som ett försvar av yttrandefriheten utan mer som en uppmaning till att motsätta sig satir av kristen tro. Ett förhållande som Busch med rätta fått pendla mellan morgonsofforna för att förklara.

För jo, vi behöver tåla både kritik och satir. Även om det smärtar. Och jag skriver detta även om jag känner viss förståelse för det Busch uttrycker. För jag räknar mig som troende.

Så var det sagt.

Och även om jag kan skratta gott åt skämt om frikyrkokulturen och dess uttryckssätt så är det inte alltid roligt när det som är vackert och viktigt för mig, med ett religiöst uttryck ”heligt”, förlöjligas eller framställs som en stereotyp.

Det känns.

Jag vet också att för många är detta att något skulle vara heligt främmande och rent av märkligt. Därför är det också med viss bävan jag sätter dessa ord på pränt. Kanske kommer det jag skriver framgent att tas emot på ett annat sätt? Motbevisa mig gärna!

Så jag känner med den erfarenhet som jag hör Ebba Busch uttrycka, nämligen att den kristna gruppen får tåla mycket av både satir och kritik och att det sällan uttrycks förståelse för att det känns. Även om jag håller bergfast i att det ska få uttryckas.

Detta är också en del av det svåra i en fråga som koranbränningar. Att yttrandefriheten är så viktig – och ibland kräver mycket av oss. Och att vi därför också behöver kunna visa förståelse för varandra.

Nu blir det ganska svårt att reda ut vad Busch försökte säga. Så om syftet med talet var att skapa utrymme i media så har Busch nått sitt mål med god marginal.

Om syftet däremot var att diskutera hur vi som samhälle kan komma närmare att hantera en svår fråga är inte mycket vunnet.

Här märks alltså problemen med att uttrycka sig skarpt och slagkraftigt: att uttrycket kan ställa sig i vägen för budskapet. I synnerhet om frågan är komplex och känslig.

För vi behöver hantera frågor som koranbränning. Vi behöver hitta sätt att både slå vakt om den för demokratin livsviktiga yttrandefriheten och på samma gång visa förståelse för en minoritets situation och upplevelse. Slå vakt om den lagstadgade rätten att uttrycka oss fritt och på samma gång vara varsam med orden och med varandra.

Då gäller det snarare att uttrycka sig med omsorg än med kraft.