2019 gifte sig Jannica Levin från Smedjebacken med en total främling. Det var givetvis i SVT:s dokusåpa ”Gift vid första ögonkastet”, som de flesta känner till vid det här laget.

Programidén går ut på att man skickar in en ansökan som relationsexperter sedan går igenom, för att matcha ihop ett antal ”kompatibla” par som därefter träffas för första gången på sitt bröllop. Ungefär som att köpa grisen i säcken, fast på ”vetenskaplig” basis.

Ett arrangerat äktenskap helt enkelt, som ju också är populärt i... vissa delar av världen. Och då under desto mindre roliga former.

Intresset för programmet (som även finns i en amerikansk upplaga) är enormt.

”Jag dissade Gift vid första ögonkastet – nu är jag som uppslukad”, skriver till och med kulturskribenten Lukas de Veen i Dala-Demokraten (5/6). Han jämför programmet med ”en psykologisk thriller eller en roman av Dostojevskij”.

Deltagarna matchas ihop baserat på experternas förväntningar om kompatibla intressen, förväntad attraktion och likheter, men hur det kommer att sluta vet ingen. Går det att begränsa attraktion till några få komponenter? Kan man göra ett simpelt personlighetstest och sedan bli matchad med ”den rätte”?

Tja, SVT:s experiment tar vid där dejtingplattformen Tinder onekligen har misslyckats. Kanske finns ett sug efter någonting mer än det där ytliga. Att experter ska tala om för oss vem vi ska träffa, eftersom vi helt enkelt inte orkar med fler personliga misslyckanden?

Jag tittar inte på Gift vid första ögonkastet, men har heller ingenting emot att folk (frivilligt) vill förnedra sig i tv-rutan. Däremot tycker jag att SVT borde lägga resurserna på något vettigare. En majoritet av paren tycks ändå inte hålla ihop under någon längre tid.

Enligt SVT själva gjorde serien en omstart efter två säsonger, då efter kritik från deltagarna. Sedan dess har ”13 par av sammanlagt 23 par sagt ja till fortsatt äktenskap efter experimentets dryga månad” och ”i dag är sex par fortfarande gifta och det har fötts sex barn” (SVT 26/6). Den siffran gäller alltså sedan programmets premiär 2014.

Själva bestrider SVT uppfattningen att Gift vid första ögonkastet skulle vara en dokusåpa. ”Vi jobbar inte med det melodramatiska som kännetecknar den genren”, lyder det politiskt korrekta svaret.

I stället hänvisar man till programmet som ett ”djärvt experiment”, fastän inte i någon akademisk mening. Det förstår nog de flesta.

Frågan är dock om public service borde ägna sig åt djärva kärleksexperiment över huvud taget.

Underhållning till folket? Ja, men Gift vid första ögonkastet är trots allt ingen roman av Dostojevskij.

Med risk för att låta som Sveriges största tråkmåns: Programmet är heller inte bildning.

I bästa fall är det en inblick i hur människors sökande efter kärlek blir allt mer desperat, och i huruvida ”vetenskapligt” arrangerade äktenskap fungerar eller ej – oavsett den brist på attraktion som många deltagare verkar uppleva inför sin matchning. Och så får man några relationsråd på köpet.

Kommunikation är viktigt! Visa sårbarhet och känslor!

Vad spelar det för roll om paren inte känner något för varandra? Det lär man knappast göra efter att ha träffat en främling vid altaret, precis som 100 tvångsmässigt uppstyrda Tinderdejter i sinom tid verkar leda till cynism och känslomässig avtrubbning.

Utan tvekan är Gift vid första ögonkastet en dokusåpa. Oavsett tittarstatistiken, som vid det här laget ska vara en framgångssaga, så borde SVT ha känsla och kyla nog att avstå arrangerade äktenskap. Producera en dokumentär om dagens karga och dysfunktionella dejtinglandskap i stället.

Varför är det i dag så svårt för (unga) kärlekssugna människor att hitta en partner – på naturlig väg? Utan digitala plattformar, eller hjälp från public service?

Det vore intressant att titta på.