Det kom ut en bok nyligen som hette ”Farväl till Bullerbyn”. Titeln syftade på Sverige. Och det är sant att det varit något bullerbyidylliskt över vårt land de senaste hundra åren. Sociala konflikter har funnits. Tryggheten vi nu tar för given – pensioner, arbetslöshetsförsäkring, barnbidrag, föräldrapenning – har inte varit en självklar rättighet.

Men krig har vi sluppit. En del kallar Sverige ”fredsskadat”. Jag gör det inte. Jag är glad att vi undgått den tragik och förstörelse som större delen av Europa genomgått och som Ukraina nu genomlider. När jag arbetade med Nato i Bryssel fick jag många gliringar om Sveriges friåkning under andra världskriget. Jag påpekade att alla små länder i Europa, de nordiska, Belgien, Nederländerna, ville var neutrala. Vi lyckades, till stor del tack vare geopolitisk tur. Inget att vara stolt över, men heller ingenting att skämmas för.

Hade Hitler nöjt sig med Sudettyskland och inte begått misstaget att angripa det med Storbritannien allierade Polen, är det mycket möjligt att stormakterna låtit honom hållas. På samma sätt som man efter kriget i Jalta accepterade en sovjetisk intressesfär i östra Europa. I krig byggs myter, både av segrare och förlorare.

Men vi har ett hål i vår historia. En myt med starkt fäste i det svenska kollektiva dna:t är ”om världen brinner, då klarar vi oss”. Det är vad vår 1900-talserfarenhet har lärt oss. Det skiljer oss från våra nordiska grannländer, bortsett från Island.

Danmark och Norge upplevde flera år av nazistisk ockupation. Finland utkämpade 1940-1941 två krig mot Sovjetunionen, drygt decennier efter ett kort men bitter inbördeskrig. Sveriges förslag 1948 om ett skandinaviskt försvarsförbund, neutralt i förhållande till stormaktsallianserma, föll platt väsentligen för att Danmark och Norge kände sig för sårbara. De föredrog tryggheten i Nato. För Finland stod den möjligheten inte öppen, på grund av den påtvingade vänskapspakten med Moskva. Man kompenserade med ett starkt eget försvar, som upprätthölls också efter 1989/91, decenniet då lejonen såg ut att ligga ner med lammen i ett fritt och helt Europa.

Hålet i vår historia blir mycket tydligt när en svensk recensent kallar den finlandssvenska författaren Kjell Westös nyutkomna roman Skymning 41 ”en kärlekshistoria med kriget som fond” (kriget är det finska vinterkriget 1939-40). Det är nonsens. Kärlekshistorien är banal. Bokens tema är kriget, och vad krig gör med människor. Inte bara på slagfältet. Utan också det moraliska dilemmat för en krigsreporter: ska jag rapportera sant, om tragiken och brutaliteten, eller uppbyggligt och optimistiskt? Det är en egendomlig känsla att läsa, på svenska, om Sverige sett från andra sidan Bottniska viken vid denna tid. En oas av fettisdagsbullar och bekvämlighet.

Och naturligtvis vilar en tung slagskugga från Ukraina över boken. Läs den.