Det går att avläsa graden av civilisation hos ett samhälle i hur det tar hand om sina svagaste. Så lyder ett fint gammalt uttryck. Underförstått har ett rikt samhälle råd att ge även utsatta stöd och hjälp, kanske till och med värdighet.

Bländande skyskrapor på Manhattan ger lätt intrycket att det amerikanska samhället är världens rikaste. Men samtidigt har staden 100 000 människor i ”shelters” för hemlösa (New York Times 28/6).

Få tycker att samhällen ska rankas efter hur högt dess glashus reser sig. Men även den som stirrar på medelvärden, vilket vi så ofta gör i Sverige, kommer att stå blind inför mycket mänskligt lidande.

Det här har faktiskt stark bäring på hur samhället ska organiseras. Ytterst är det en politiska fråga: vilka behov kommer först?

För undertecknad har det alltid varit självklart att såväl det offentliga samhället – stat, kommuner och regioner – som den politiska debatten bör sätta människor som har det svårt främst. Vi bör börja med människor för vilka livet inte blev som det var tänkt, som de hoppades.

Detta står inte i konflikt med likhet inför lagen, vilket är en självklarhet, utan handlar om hur vi ställer upp samhällets insatser, spänner skyddsnäten.

Så här i budgettider går det exempelvis att konstatera att bättre rehabilitering av unga som begår brott och statligt stöd till kommunernas sociala insatser är mycket viktigare än höjningar av rut- och rot-avdragen. Sverige kan ha råd med bägge delar, men prioriteringsordningen måste vara klar.

Ett bra exempel på avvägningen gäller skolan: Är det viktigaste att precis alla elever höjer sig, oberoende av var de börjar bildningsresan – eller är det att ”lyfta botten”, hjälpa de svagaste eleverna till godkända betyg?

Jag menar det senare.

Självklart ska alla barn hjälpas på vägen. Att vissa klättrar hela vägen upp i utbildningssystemets skyskrapor är också viktigt för samhället! Men det får aldrig bli kontroversiellt – i politisk mening – att större resurser satsas på elever med sämre förutsättningar. Det ska finnas en andra chans – och en tredje.

Jag har dock insett att vi behöver komplettera det inledande uttrycket med ett nytt, även det om hur samhället bör organiseras och utvärderas.

Skogsbränder, översvämningar och Coronapandemin har nämligen visat att ett samhälles utveckling också går att avläsa i förmågan att hantera kriser.

Vilka prövningar som drabbar ett samhälle avgörs i stor utsträckning av geografi. Plågorna här i Sverige är en västanfläkt jämfört med dem som i andra delar av världen river hela samhällen genom jordbävningar och krig.

Men även här i Sverige tvingas vi inse att kriserna blir fler och fler, inte minst i takt med att klimatförändringarna rubbar det som en gång var med världsmått mätt snälla väderförutsättningar.

Ord som säkerhetsrutiner, krishantering och civilberedskap har blivit en del av vardagen även för politiskt förtroendevalda och offentliga tjänstemän i trygga Dalarna.

Hanteringen av covid-19 visade, trots alla smärtsamma lärdomar och allt mänskligt lidande, att Sverige är ett välfungerande land.

Sjukvården stod pall för enorma påfrestningar, inte minst tack vare stora uppoffringar från personalen, kan tilläggas. Ett enormt vaccinationsprogram rullades ut – och nästan alla följde myndigheternas rekommendationer. Skolor, högskolor och arbetsplatser tog – på bara några veckor – enorma kliv vad gäller digitalisering.

Samtidigt avslöjades stora brister vad gäller kontinuitet och säkerhetsrutiner inom äldreomsorgen. Här bearbetar vi fortfarande slutsatserna – och vi måste lära för framtiden.

Dagens beredskap för att upptäcka och tämja skogsbränder går knappt att jämföra med läget före den stora skogsbranden i Västmanland 2014, vilken gav lärdomar som sedan prövades och fördjupades när elden härjade i norra Dalarna 2018 – och mellan Avesta och Norberg denna sommar.

Kommunerna har i dag tjänstemän med det uttalade ansvaret att förbereda verksamheterna för att hantera nästa kris, vilken den än må vara. Dalarna har också gjort betydande framsteg vad gäller mer vardagliga påfrestningar.

Alla Dalakommuner arbetar nu, tillsammans med länsstyrelsen och högskolan, enligt en modell som kallas förebyggande arbete i samverkan (FAS). Där samråder förvaltningar och polis med företrädare för föreningsliv och handel för att fånga upp och möta behov i området – innan de hinner utvecklas till lokala kriser.

I Ludvika, som prövats särskilt vad gäller politisk extremism, sker sådana möten sedan flera år varje vecka.

Riskmedvetenhet har blivit en del av vardagen, och jag är övertygad om att det är av godo. För även om staten har en avgörande roll när det gäller samhällets samlade krisberedskap så står kommunerna nästan alltid i första linjen.

Knappt hade de stora vattenmängderna sjunkit undan i augusti innan södra Dalarna stod inför nästa prövning: Svinpesten, med epicentrum i Västmanland, men som även medför strikta restriktioner i delar av Avesta och Smedjebackens kommuner.

Påverkan i de berörda områdena är enorm. På jord- och skogsbruk – och på människors vardag, vilken nu begränsas på ett sätt som liknar en omvänd coronapandemi. Nu får invånarna inte röra sig ute som de vill. Hur länge vet vi inte, men det talas om år, och då inte nödvändigtvis ett.

Det här ingreppet i rörelsefriheten är stort. Precis som kring covid-19 finns kritik mot den statliga hanteringen, bland annat från industrimannen Karl Hedin, som ifrågasatt om det avspärrade området verkligen behöver vara så stort.

Hur fort myndigheterna får upp stängsel som förhindrar djurens rörelse – och hur väl lokalbefolkningen följer myndigheternas råd och restriktioner – kommer att avgöra om en utvidgning blir nödvändig. Stora insatser görs inte minst av jägare, som frivilligt och än så länge utan statlig ersättning finkammar skogarna.

Vi som bor längre norrut i Dalarna hoppas innerligt att insatserna lyckas.