Det statliga anslaget för att bedriva Folkhögskoleutbildning har under många år varit helt statiskt. Detta samtidigt som löner har ökat och allmänna kostnader kraftigt stigit.

På senare tid har inflationen i Sverige som bekant varit större än på mycket länge. I och med att den nya regeringen tillträdde drogs även tillfälliga medel tillbaka som folkhögskolorna kunnat söka för särskilda insatser.

Sammantaget har detta lett till att många folkhögskolor i Sverige nu befinner sig i kris.

Att satsningar på Folkhögskoleverksamhet uteblir är anmärkningsvärt och att indexerad uppräkning av statsbidraget i relation till ökande kostnader inte sker är djupt problematiskt.

Folkhögskolan som samhällsaktör skapar stora samhällsekonomiska vinster och dessutom vinster för enskilda individer som inte går att överskatta. Det krävs inga avancerade beräkningar för att visa att de medel som satsas på folkhögskoleverksamhet återbetalas till samhället med god marginal. Att ramarna ändå krymper kan endast tolkas som okunskap hos de med makt över medlen, och i det perspektivet behöver folkhögskolesverige självkritiskt granska sitt arbete med att exponera och förklara verksamheten.

Vad är då folkhögskola? Folkhögskola som fenomen är tämligen unikt för de nordiska länderna, och har sedan slutet av 1800-talet varit starkt bidragande till framväxt av stabila demokratier och en bildad nordisk befolkning. Folkhögskolorna inrättades som svar på behov av kompetens att kunna forma och sköta ett samhälle under utveckling utanför storstadsregionerna.

Högre utbildning var de övre klassernas privilegium utom räckhåll för den breda massan av daglönare, lantbrukare och skogsägare på den svenska landsbygden.

Folkhögskolorna blev det givna alternativet och har sedan start på ett mycket övertygande sätt levererat i enlighet med det ursprungliga syftet. Utöver det grundläggande arbetet för bildning och demokrati har folkhögskolorna också förvaltat och utvecklat befolkningens möjligheter att ta del av och utöva kultur. Folkhögskolorna har blivit en viktig mylla för konstnärlig estetisk verksamhet och är ofta den bas som framträdande svenska artister och konstnärer står på.

Folkhögskolan har visat sig vara en mycket snabbfotad och flexibel utbildningsarena som identifierar och agerar på tillfälliga och nya mer långvariga samhälleliga behov på ett sätt som andra arenor för utbildning inte har möjlighet till. Inte minst har detta visat sig under perioder med stor invandring och tillströmning av flyktingar från olika delar av världen, samt genom satsningar på människor som på olika sätt behövt få en ny chans i samhället.

Folkhögskolan har unika möjligheter att anpassa verksamheten efter gruppers eller individers förutsättningar. Trots att gymnasie-,universitets- och högskoleutbildning blivit tillgänglig för den breda massan har folkhögskolan fortsatt att vara den arena som fångar upp människor som har upplevelser av att inte passa in i de traditionella utbildningsformerna eller inte ser akademiska studier som ett alternativ.

Det ligger i folkhögskolans innersta väsen att vara flexibel i syfte att fånga upp individer som av olika anledningar upplevt att de inte passar in i det system av utbildning som gymnasium och universitet utgör. Att erbjuda något nytt till människor som utbildat sig och varit yrkesverksamma men som kommit till en punkt i livet där förändring måste ske hör också till folkhögskolans särskilda förmåga. Det är precis i detta innersta väsen och särskilda förmåga som den stora samhällsekonomiska vinsten finns. Alternativen (utan folkhögskolan) för en stor del av folkhögskolans studerande är få, och risken för långvarigt samhälleligt utanförskap är stor. Det visar sig också att en ansenlig del av de som tar sina motsvarande gymnasiestudier i folkhögskolans form skaffar sig det självförtroende och tro på framtiden som gör att de senare tar steget in i universitetsstudier.

Vi rektorer för Dalarnas sju folkhögskolor vill med detta inlägg sprida lite ljus över de verksamheter vi ansvarar för och upplysa både politiker och Dalarnas invånare om vad vi är och erbjuder samhälle och individer. Dalarna har inte råd att tappa människor till utanförskap, Dalarna har inte råd med invånare som inte är delaktiga, Dalarna har inte råd att inte fånga upp kreativa människor som vågar att välja sin egen väg eller behöver en andra chans, Dalarna har med andra ord inte råd att tappa kraft i den verksamhet som folkhögskolorna utgör för samhällelig utveckling. Därför behöver vi Dalfolkets opinion för våra politiker att ta spjärn emot när de stöttar oss i vårt fortsatta arbete.

Dalafolkhögskolor i samverkan:

Anki Gullback, rektor Leksands folkhögskola. Peter Holmstedt, rektor Brunnsviks folkhögskola. Carina Högberg, rektor Västanviks folkhögskola. Magnus Jobs, rektor, Fornby folkhögskola. Anneli Karlsson, rektor Sjöviks folkhögskola. Anna Klöble, rektor Mora folkhögskola. Christin Löfstrand, rektor Malungs folkhögskola